Absolut Anneli ♥

Och fruktar!
Jag får kalla kårar när det står dagis på displayen när telefonen ringer. Jag hinner måla upp såna scenarion på dom få sekunder det tar att svara så man kan tro att jag har livlig fantasi (haha)

Jag är ingen domedagsprofet i vanliga fall, målar inte djävulen på väggen (iaf inte direkt...) men när det kommer till kidsen och dom här samtalen så gör jag nog det. Nu är det här bara andra gången dom ringer hem på 3,5 år men ja...

Det gällde Wilmer. Dom tyckte att han var svullen i ansiktet. Låter ju inget skoj men det var iaf inget blod som förra gången.

Det var bara att snabbt ta sig till dagis, jo för såklart var jag inte hemma som jag brukar utan på stan...
Väl där ser jag ju att, ja han är lite svullen så jag tar barnet med mig till bilen och ringer 1177.

Och där svarade Fru Pedagog. Som tyckte att svullnader i ansiktet 'ska man alltid ta på allvar' och 'sitter du i bilen nu? Om inte så tycker jag att du ska göra det för 'ni måste ta er in till akuten på en gång'. Och 'om han får svårt att andas så ska du stanna bilen, ringa 112 och invänta ambulans'. (jag tänker inte ens kommentera idiotin i att 'stanna bilen och invänta en ambulans' om han typ slutar andas)

Jahopp. Jag tänkte på alla kylvaror jag hade i bakluckan... Missförstå mig rätt nu. Klart jag tänkte på Wilmers bästa i första hand men ja, det var ju lite trist med all mjölk och så.
Så jag var iskall ( plus att ungen inte hade ett enda symptom på att hamna i nån slags anafylaktisk chock, whatsoever) och åkte hem först och plockade in grejorna i kylen.

Sen akuten givetvis.

Det var inget fel. Vilket jag inte heller trodde men 'man ska ju alltid ta svullnader i ansiktet på allvar'.

All cred till personalen dock som var mycket tålmodiga och noggranna med min trulige son. Kissa i en mugg kan tydligen jämställas med att bli torterad med en sked så det krävdes att ta till alla mina budord vad gäller barnuppfostran.
Först ljög jag lite och sa att kl var mycket och sommarfesten på dagis skulle börja alldeles strax så vi måsta skynda oss ( det var över en timme kvar) när det inte hjälpte hotade jag! -Om du inte kissar lite nu så måste vi vara kvar här inne tills du gör det, vi får nog sova här t o m! (det skulle vi aldrig få göra, kostar landstinget waaaaaay too much) Konstigt nog resulterade detta bara med uppspärrade ögon och tårar, go figure liksom.
Då blev det mutor så det stod härliga till.

5 min, en kopp med kiss och okstämpel i rumpan senare fick vi lämna akuten.
Wilmer med en stor påse Gott och Blandat och en festis, jag med ett belåtet flin och än mer tilltro till min fenomenala uppfostringsteknik!